Nilsson var min första hund, en Amerikansk cockerspaniel. Han var en omplaceringshund och kom till mig precis fyllda 2 år.
Han var en orolig liten själ som helst vill sitta i knät så han inte riskerade att bli lämnad. Första halvåret ängnade vi åt att lära känna varandra.
När jag tyckte det var dax att aktivera oss så anmälde vi oss till en agilitykurs. Nisse gick in på plan med tveksamma steg. Ni som var där, kommer ni ihåg? Första uppgift var att hoppa över ett vanligt hinder med matte kvar bakom sig. Redan där tog det stopp- varför hoppa över? Mycket lock och pock krävdes och han krånglade sig över med ett ben i taget. Gjorde på samma sätt tre gånger och sedan såg man att det gick upp ett ljus- "Aha, det här var ju kul". Sedan den dagen gick det inte att stoppa honom, alla hinder var en baggis.
Sommaren 2008 startade vi i vår första Agilitytävling och det gick väldigt bra. I första klass gömde matte att andas och då förstod Nisse inte att man skulle hoppa längre. Andra klassen gick bättre, en 2:dra plats utan några fel och en pinne -ett steg närmare uppflyttning =)
Nilsson var också en mästare på olika trick. Snurra, rulla runt, sitta vackert på rumpan, morra, dö, buga, vinka, visa var svansen sitter, krypa, gå slalom mm var sådant vi roade oss med när det är dåligt väder ute. Ja för Nisse uppskattade inte regniga dagar. Men värst var nog tidiga mornar, före kl 8 gick han aldrig upp frivilligt.
I december 2008 fick Nilsson sitt första krampanfall, och inom loppet av 1 vecka fick han två till. Efter veterinärkontakt så bestämde vi oss för att åka till Uppsala för att göra en MR-rtg av hans huvud för att se om vi kunde hitta någon orsak till hans kramper- men det fick vi inte. Under våren fick Nilsson flera krampanfall och man beslutade att han skulle börja äta medicin. Medicinen gjorde honom väldigt trött och ostadig på benen under en period, men sedan stabiliserade det sig. När Nisses beteende sedan började ändras och han i oktober 2009 fick ett anfall trots sin medicin så fick jag ta det jobbiga beslutet och låta honom somna in.
Nilsson du ska veta att du har betytt så mycket för mig! Jag kommer alltid att sakna dig så mycket, och du har en väldigt speciell plats i mitt hjärt!